tr3

De finns överallt där vi minst anar det, de diskriminerade. Särskilt i fikarummen på jobbet. Om de nu har ett jobb. Tysta som tapeter, knyter de handen i byxfickan medan de i lönn gnisslar sina tänder. Sakta frigörs amalgamgaserna i fikalokalen och alla diskriminerare men även ”De som inte vill blanda sig i” faller döda till golvet. De diskriminerade är skickliga hämnare på det viset. Min eloge.

Veckan som kommer, med start imorgon bitti, ska jag PRAOa som Diskriminerad. Det var verkligen inte mitt förstahandsval, men jag får vara glad för att jag slapp rensa sly i alla fall. Särskilt som det började isa till sig här nere vid strandkanten. Det gäller bara att inte se Diskrimineringspraoplatsen som ett straff. Jag sinnesförankrar dagligen med ” attitude girl, attitude”. Det brukar i genomsnitt ta mellan 2-10 år att sinnesförankra en ny attityd för medelsvensson, men jag brukar oftast klara det på några timmar.

Jag hade ansökt om att få PRAOa som seriemördare åt kommunen nu i år igen, men det kan tänkas att de är ovilliga att ta emot mig den här gången. Förra året gav de mig en lista på politiskt korrekta metoder för mördandet. Ett allt-i-ett-kit med vapen, klockslag och vattentäta alibier. Men jag blev så uttråkad av deras gammelmodiga synsätt på att göra sig av med onödiga Luleåbor att jag ideligen försvann i ett töcken av nytänkande och gjorde så istället. Jag har nämligen oerhört svårt för att göra som folk säger till mig att jag ska göra.

Jag har rent ut sagt, en förskräcklig motvilja mot auktoriteter. Klockan till exempel, är bara ett exempel på en ondsint auktoritet som aldrig borde ha uppfunnits. Därför mina vänner, håller jag inte tider. Min absoluta övertygelse är att min drivkraft att göra tvärtom och sedan som jag har lust,  mot alla sorters förväntningar, kommer att bli hela världen till godo ganska snart. För varför tänka smått?

Tillbaka till min karriär som PRAO-elev.

I morgon är det meningen att jag ska börja praktisera som diskrimineringsoffer klockan 7 på morgonen. Det stör mig. Varför ska jag börja då? Varför inte idag? Eller på tisdag? Jag funderar över om man alltid gjort så, sagt till blivande PRAO-elever att de ska komma klockan 7 på måndag morgon? Det verkar lite väl pretentiöst. Vad jag vet brukar PRAOperioden för de flesta innebära att man står i ett mörkt lager och rödlappar gamla kastruller inför någon rea. Man får nästan inte göra någonting kul. Inte utan att någon övermänniskowannabe står bredvid och kontrollerar allt man gör. Om man nu inte prismärker varor förstås. Då springer kontrollanterna hellre ut och förpestar vår planet. Idioti. När jag blir världshärskare, ska jag avliva varenda rökare det första jag gör.

Det ska bli spännande att bli diskriminerad. Jag har övat på att sitta tyst ett par minuter idag. Det lyckades, otroligt nog. Däremot gick tandgnisslarövandet åt helvete eftersom jag avlivade 9 stycken Luleåbor med den metoden enligt kommunens direktiv förra sommaren på seriemördarpraktiken. Giftgnisslandet hade slitit ned amalgamet så pass att jag fick porslinskronor insatta i höstas, givetvis på Luleå kommuns bekostnad.

Nå, vi får se hur det går i morgon. Hoppas bara att jag inte blir nytänkande nu igen. Det är ingenting jag kan göra något åt och beror på mitt funktionshinder. Impulsen kommer oanmäld och vips poff kabonk så har hela idén förvandlats till något mycket bättre än det var tidigare. Det värsta med det är att alla andra tjänar på det utom jag. Inte undra på att jag är pank.

Men panksituationen varar inte för evigt, det vet jag. För jag litar på impulsen.
Den kommer, bestämmer vad jag ska göra, jag blir skitförbannad och gör tvärtom. Och som JAG har lust. Inte som nån gammal gnällig impuls beordrat – och blir så snuskigt rik på kuppen. Miljardär i dollar typ.

Det var nog allt.

mvh
Tant Rasch

* Think different, think Tant Rasch *