TANT RASCH

“Berätta om när du fann på ett nytt ord, ett ord ingen annan haft i sin mun (och smält ned)? Det ord som för evigt placerade ditt foto på väggen i fikarummet hos Svenska Akademien” föreslog Lilla Blå

**************************************************
Den här sanna historien utspelade sig för mycket länge sedan, bara så ni vet.

Jag hade aldrig hört talas om att de hade ett fikarum på Svenska Akademien men när De Aderton annonserade efter en bordsgranne till sitt fikarum sökte jag genast jobbet.

Dels för att AF hotade med jag annars skulle förlora min A-kassa och dels för att faktiskt alla de tio kriterierierna som krävdes stämde in på mig. Eller kanske inte alla, men de första tre.
De kommer ändå inte att märka vilka som saknas tänkte jag självsäkert, eftersom jag lajvat rollen som bordsgranne på stadens kaféer så länge, att jag inte längre mindes hur det var att leva i verkligheten.

Dagen för anställningsintervjun kom och jag hade väl inte förberett mig särskilt noga. Faktum var att jag inte alls hade gjort några förberedelser. För varför i all sin dar skulle jag göra det? Vi var bara 2593 sökande som kallats till anställningsintervjun och jag skulle få jobbet på grund av mina utmärkta tre meriters skull. Det var jag helt säker på.

Jag fick könummer 2592 på en stor vit lapp, vilken klistrades fast på bröstet över min tröja när jag klev in i foajen på Svenska Akademien. Jag var försenad fick jag veta av en sur dörrvakt, därför fick jag inte välkomstkaffe som de andra som kommit i tid hade fått. De flesta hade sovit ute på trappan hela natten för att visa hur punktliga och noggranna de var, berättade könummer 783 i förtroende för mig. (Det ingick i kriterierna men det där att komma i tid har aldrig riktigt varit min grej)

Det var tråkigt att jag inte hann fika med de andra men det gjorde mig inte så mycket. Jag är van att roa mig på egen hand. Det är alla bordsgrannar. Jag vecklade därför ut mitt uppfällbara campingset, bord och stol i ett. Jag hade hittat en skitsnygg hemvävd linneduk på Myrorna veckan innan som jag dukade med, tände ljusen i silverkandelabrarna, arrangerade ett par skimrande vinglas intill linneservetterna och rättade till parasollet för att få in den där hemtrevliga atmosfären som bara måste till i såna här lägen. Det blev HUR snyggt som helst!
Sedan satte jag mig för att vänta på min tur och tog fram min medhavda kaffetermos, fylld med nybryggd Löfbergs Lila och ett fat härligt doftande chokladmuffins som jag hade bakat samma morgon. Jag aktade mig för att ställa fikat på bordet thou.. Ö&B :s campingbord tål inte heta drycker eller annan direktkontakt med högre temperaturer.

Hm. Nu blev det här en så lång berättelse att vi skippar fram till sista spåret direkt.
Jag fick inte jobbet. Men det var inte mitt fel utan berodde på en del olyckliga omständigheter, enligt Horace Engdahl som försökte trösta mig efteråt. (Lite väääl närgånget om jag får säga vad jag tycker!) Och visst förstod jag. Det är inte bara det att jag tar allting bokstavligt (och för den delen är en inbiten analfabet). Jag är harmynt också, se. Det går i släkten. Min kusin opererade bort sin harläpp redan som bebis men mina föräldrar hade inte råd att vara hemma och vårda sitt sjuka barn, dvs mig, efter operationen, Jag var rätt vild när jag var liten också, man visste aldrig vad jag kunde hitta på om jag lämnades ensam hemma. Av den anledningen fick jag dras med min kluvenhet oavsett om jag ville eller inte.
Nu kom jag visst från ämnet.

Nå, strunt samma. Det var i alla fall det här med dyslexin som gjorde mig till en legend till syvende och sist. En vandringssägen som man berättar anekdoter om, på språkliga akademier runt om i hela världen. Inte bara på den svenska. En legend vars arbetsansökan med foto hänger på varenda fikarum där en svensk akadem råkat sätta sig på sin kafferast.
Nej, det är inte min dyslexi jag talar om, om nu någon trodde det, utan min arbetsförmedlares.

.

.

Ordet? Men hallå! Varför ska jag berätta det för er? Det dög inte ens till å ha me´ i ordlistan!