I morse när jag käkade frukost passade jag på att läsa det senaste numret av VAKNA, en tidskrift som Jehovas vittnen brukar dela ut tillsammans med Vakttornet till folk som tar emot tidningen när de travar ut i ”tjänsten”. Helst ska man faktiskt skänka en slant för tidningen. Har hänt att jag gjort det om jag har haft nån tjuga i närheten när de velat ge mig den eftersom jag vet det här, men oftast inte. Jag gillar de flesta som ringer på, men har de med sig ungar blir jag jävligt förbannad och det får de veta eftersom de bara är ute efter att skrämma dem Jag avskyr också när osande väckelseprofeter, alltid i form av två äldre män som ska lära folk veta hut börjar förkunna på trappan som vore de exorcister. Jag avskyr auktoriteter i allmänhet och självgoda, uppfostrande gubbjävlar i synnerhet. Sen att de råkar vara JV har inget med saken att göra.

Döm min förvåning när jag slog upp tidningen och läste innehållsförteckningen, på sidan 22 fanns ett reportage om Aspergers syndrom! Ett bra reportage till råga på allt. Det här visste jag inte, att Jehovas vittnen accepterar neuropsykiatriska diagnoser och det utan att försöka få till det så att de går att BE bort med hjälp av deras enda sanna och obestridliga tro! Sånt där hålls en del andra fanatiska samfund på med. Livets Ord, tex. Där blir man botad från alla möjliga sjukdomar via deras pastorer. I allafall blev man det förr. Ulf Ekman minns ni väl? Vet inte var de står vad gäller NPF-diagnoser.

Jag skannade in hela artikeln och sparade som PDF >>>

Några länkar:

Jehovas vittnen officiell hemsida

En hemsida OM Jehovas vittnen
En annan om stödgrupper för dem som lämnat JV

Varför jag tar upp det här? Jo, jag tänkte att det här dörrknackandet borde fungera åt andra hållet också. Damptanter och övriga som känner att ni önskar att fler känner till mer om de här diagnoserna; Nästa gång JV ringer på, prata lite med dem (om det finns tid) Ta reda på vad de själva som personer vet om NPF, berätta mer för dem om Asperger, ADHD och andra NP-funktionshinder.

De går ut för att ge oss de ”goda nyheterna”, varför inte passa på att förkunna lite tillbaka, om sånt som de faktiskt själva anammar och är intresserade av att lära sig mer om? Som tex hur man bemöter en person med Asperger;



Ur artikeln Leva med Aspergers syndrom (VAKNA september 2008)

************************************

Jag är jätteintresserad av att studera tro överlag. Särskilt de extrema trosinriktingarna. Har deltagit i religionscirklar när jag pluggat, läst mycket religionshistoria bara för att det är så mycket jag vill förstå och dessutom har jag läst bibeln ett antal gånger från pärm till pärm, även om jag inte skulle kunna citera ett enda ord från den så här på rak arm. Vad gäller min egen tro så plockar jag lite som jag har lust. Jag är en slags religiös vilde på det vis att jag känner att en del religioner och trosriktiningar har nåt som känns är vettigt för mig, för någon vild sökare är jag INTE. Snarare en hittare. Och förkastare.

Jag har haft förmånen att möta många människor med sånt som kan uppfattas som udda idéer och/eller trosuppfattningar. Med möta menar jag att jag på något sätt har fått ut något av det, kunskap, självinsikt eller ännu fler fördomar (hur nu det har fått plats), ja ni vet nog allesamman vad jag pratar om.

Minns en Livets Ord-kille som jag jobbade med för säkert 20 år sedan, som berättade hur det gick till när han träffade sin fru och friade till henne. Det är så romantiskt! Nästan som en saga. Och verkligen helknäppt.

Jari, min jobbarkompis,var  så fruktansvärt blyg. Nästan sjukligt blyg. Och så fruktansvärt KÄR. Han brann! Kvinnan i hans liv, som tillhörde samma församling, såg honom inte. Hon visste inte ens om att han fanns.Han höll sig undan så långt bort från henne som han kunde men ändå kunde skymta henne.

Jari bad på sina bara knän i flera veckor, ja månader, att hon skulle upptäcka honom men ingenting hände. Hans knän blödde bokstavligt! Han förbannade sin Gud och hade så när förlorat sin tro när en annan kille i församlingen som inte hade en aning om hur det stod till plötsligt dök upp en kväll hos honom och frågade om han behövde hjälp med något. Han tog det som ett tecken på att Gud hade skickat honom hjälp och de bad tillsammans. Den andra killen bad för att min arbetskompis skulle våga ta kontakt, att han skulle få ett modigt hjärta och jag minns inte allt. Men hur det nu var så kände Jari sig så stärkt av de där bönerna (de bad högt, ropade, rabblaade berättade han) att han hade sin bönepolare att följa med till den här tjejer samma kväll. När de kom dit ställde Jari sig på sina knän och friade till henne! Och hon sa ja! De gifte sig tre veckor senare.

Jag retades jämt med honom om det där att de gifte sig direkt.

- Du var säkert bara kåt och ville bara ha henne i säng, sa jag och skrattade, för han hade varit oskuld innan de gifte sig.

-  Japp, sade han utan att blinka, klart jag ville. Men mest ville jag ligga med henne för att jag älskar henne så galet och oerhört mycket.

Sin  bröllopsnatt berättade han, hade de ägnat timmar åt att be på sina bara knän och tacka Gud för att de funnit varandra. Jag är fortfarande helt faschinerad över hans berättelse, även om jag inte fattade varför de måste ha så bråttom med att gifta sig eftersom de inte kände varandra alls. Men det var väl nån kärleksbön som blev uppfylld för dem bägge då – eller nåt.

;-)

———————————————————–
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,