Har ni sett, i dagens bilaga till Aftonbladet ståtar Anna Kettner på bild med sin nya damptantströja på sig! :-)  Aftonbladet har intervjuat Anna som inte bara är en mycket engagerad sosse på heltid i Stockholm utan även trebarnsmor, hund- och kattägare  och sist men inte minst –  damptant. Nu finns ju inte bilagan på webben så det är bäst att skynda sig ut i påskvädret för att försöka få fatt på den innan den tar slut. Tror den finns i morgon också – men sen är det kört.  

Personligen är jag mycket imponerad och stolt över att en kvinna med så mycket kapacitet och pondus som Anna ställer sig upp och berättar för omvärlden att hon har ADHD och hur den yttrar sig. Detta trots att jag kan tänka mig att man i de egna ”fina leden” så ser man inte alltid på den här sortens öppenhet som positiv.

Det behöver ju inte vara så för Anna Kettner förstås, men jag har själv fått höra sånt som att  ”det kan uppfattas som jobbigt för andra att du berättar om din ADHD-diagnos” eller ”det kan ta fokus från det vi håller på med” Det är ju helknäppt tänkt såklart, eftersom det alltid gynnar t.ex en arbetsplats där man arbetar med människor i fokus att vara kunnig om mänskligt beteende, eller annat som kan vara relevant att ta hänsyn till även om man fått den informationen utan att ha gått på ett föredrag som arbetsgivaren betalt och sedan tvingat iväg en på ;-)   

Eller hahahaha som min mor en gång gjorde, den första julen vi satt samlade hela släkten efter att jag fått diagnosen ADHD och jag passade på att informera mina bröder och deras familjer om min den, vad den innebär för mig  i synnerhet och för den som har den i allmänhet. Om ärftlighet etc.. ;-)
Då sade min kära lilla mamma väldigt bestämt; ”Vi har ju faktiskt JUL här, måste du komma dragande med din ADHD då?”  Idag har hon accepterat min diagnos.

Kan förresten berätta att lilla mamma inte heller gillade att jag en midsommar för 10-15 år sedan, tog upp frågan om vilka av  de andra i släkten som skulle kunna tänka sig donera organ och hur de ställde sig till livsuppehållande åtgärder, som tex att ligga i en respirator resten av livet om olyckan var framme.  Anledningen till att jag är för donation är enkel. Jag är för att ta emot organ. Jag vill heller inte låta min släkt ta ansvar för om jag ska leva eller inte.

Jäklar vad hon blev förbannad på mig för att jag tog upp det – på midsommar och allt. Fast visst förstår jag henne. Mamma vill så gärna att alla ska ha det skönt och mysigt när vi för en gångs skull är samlade allesammans.  Hon har bara inte begripit att jag tycker att det är skönt och mysigt att ha en hemtrevlig frågestund om hur mina närmaste ser på att donera delar ur sin kropp, under tiden vi äter jordgubbar och grädde.

Jag tycker det känns bra att veta vart de andra står. Det kommer det att göra för de andra också, det är jag säker på,  om det var jag som låg  som en grönsak i nån slags livsuppehållande maskin och de ville stänga av eller behövde lite organ till någon som faktiskt kan använda dem utan att sitta fast i maskiner resten av sitt hjärndöda liv.  Som det är nu så vet min släkt att de ska stänga av eller skänka bort allt som går att ta om de vill. Och så länge inte mina ungar säger motsatsen, är jag för där också. Mor min däremot, ska inte skäras i, inte ens obduceras har hon sagt. Och om jag nu får vara lite galghumoristiskt här för det är ju ändå min döda mor vi talar om, som faktiskt är livet, tror jag att hon går tobakstillverkningsindustrins ärenden när hon envist hävdar sin rätt till att absolut inte obduceras.

Åter till ämnet:
Vem tror att det bara är Anna Kettner som sitter på ett politiskt inriktat jobb med möjlighet att påverka beslut, som har ADHD?  Räck upp en hand. Även om alla inte väljer att berätta (vilket måste få vara var och ens beslut) så fattar ju vi som engagerar oss i att informera för att sprida kunskap om npf-diagnoserna att det finns fler – i varenda yrkesgrupp som finns. Och tänk på dem som inte vet. De normala tills vidare ;-)

Man brukar ju säga att ett barn i varje klass har NPF eller något annat psykiatriskt problem av något slag,. Jag personligen skulle gissa på kanske 5 om man räknar på att dem som kommer att utveckla bipolär sjukdom när de blir äldre (oavsett om de har ett NPF i grunden) och dem med dyslexi och dyskalkyli som ungefär hälvften av oss med ADHD har (kan ha fel i sak här, men den siffran nämns) och som ställer till med oerhört många praktiska problem, särskilt när man blir vuxen.

Nu när jag googlade efter en bra adress till aftonbladet hittade jag denna länk om Anna där hon uttalar sig om det etiska i att skicka den här typen av brev till unga tjejer:
Vaccinera dig mot livmodercancer, annars kommer du att dö!

———————————————————
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,