Det var en gång ett apatiskt barn. Han var så apatisk att inte orkade fokusera på sin apatiska barndom. En dag kom en liten liten, gumma och knackade på hans dörr, klev sedan in utan att vänta på svar eftersom hon jobbade som Minister. Ministrar kan göra vad de vill, förstår ni, eftersom det är de som bestämmer.

Den lilla gumman spände sina hemska ministerögon i pojken som låg helt stilla och stirrade rakt fram, och viskade skoningslöst samtidigt som hon krossade hans lillfinger med en tång; Ta din säng och gå! Ta din säng och gåååååå.

Det apatiska barnet, vars öron var grundligt rentvättade med skurpulver samma morgon av sin gamla men mycket ömma farmor, hörde bara ett dämpat bubbel i fjärran och kände en fjäderlätt beröring på lillfingermeridianen. Det var tecknet för handling, kom det apatiska barnet fram till på sin världsfrånvända tankeplats och drömde fram ett magiskt akvarium där all världens ondbligande ministrar löstes upp i svavelsyra.

Akvariet hade funnits i det apatiska barnets familjs ägo i många hundra generationer. Det var ett slags miljövänligt kemiskt vapen. Det mest humana alternativet till att ösa napalm och annan skit över civilister och krigiska politiker, var enligt familjen, att använda det svavelsyrefyllda akvariet som fångstgrop.

Istället för granruskor som skulle dölja den kusligt snillrika fällan, placerade man apatiska barn i sängar hos asylsökande föräldrar som förbryllade men framför allt irriterade ministrar och andra makthavare. De kände sig därför tvungna att gå en helgkurs i Lasarusteknik.

Tant Rasch SjöboAnda AB håller dessa uppskattade kurser 4 gånger om året. Ministrar och kommunalpolitiker lär sig att hantera de apatiska barnens förlamande hållning mot att bli utslängda från det lilla landet enligt ett politiskt korrekt koncept: Blunda och kasta de apatiska barnen så långt det går enligt devisen ”Kast med apatiskt barn – 20 poäng”.

Sanningen om de apatiska barnen kom därför aldrig fram, därför att de makthavande samt hela den korrumperade mediacirkusen kring apatin, tankevurpade pga att de inte förstod sig på sann idéutveckling. Trots att de hade den mitt framför ögonen.

Sensmoralen av denna berättelse är den att ministrar och självupptagna badstrandsgnällare,
bör passa sig. Inte bara för akvarier, utan även för celluliter
- detta gissel till förrädiska fångstgropar.