//
du läser...
Allmänt

Ja, varför ska det vara tabu att hjälpa villkorslöst?

Mymlan frågade idag, i sitt inlägg tabu:

Jag skulle vilja ha ett vettigt argument till detta, varför pengar är så tabu, och inget sosseprat om att samhället ska ta hand om folk som behöver det. Har folkhemmet tagit ifrån oss förmågan att vara medmänniskor?

Jag har också funderat över varför prat om pengar är så fult om det nu inte är tal om att uppmana till konsumtion av statusprylar, så jag tar mig tid och svarar utifrån de tankar jag fick när jag läste hennes inlägg.

Vad Mymlan tar upp i sitt inlägg handlar om det, att om man vill hjälpa enskilda personer i Sverige tex genom att initiera till en insamling, till exempel till nåt så litet som ett par jeans som i mymlans empiriska exempel, tar det hus i helvete.
Så gör man inte bara. Inte utan att förvänta sig motprestationer. Det skulle vara är oartigt och pinsamt om man drar igång en hjälpaktion (oavsett syfte) utan att skaffa sig en massa ära och hedersutmärkelser på kuppen. Det var i allafall vad Mymlan erfarit då hon försökte hjälpa till lite utan att vänta sig något i gengäld. Ungefär så löd Mymlans inlägg, som jag begrep det.

Jag tänker så här. Vi kan alla känna skuld när någon hjälper oss eftersom man inte vill stå i skuld med en evig tacksamhet som måste hyllas och dras fram i ljuset så att den hjältemodige hjälparen får pösa av stolthet inför hela världen. Man blir trött bara av att tänka tanken om att man kanske kommer att vara tvungen att stå i skuld i evigheters evighet till den som varit så schysst och hjälpt en med något utan att kunna invända och säger därför nej till hjälp. Man upplever det som att man blir fråntagen den mänskliga rättigheten att be folk dra åt helvete om man står i tacksamhetsskuld, enkelt uttryckt.

Villkorad hjälp är ingenting man behöver när man inte bett om den, trots att man behöver den. Så det är enligt mig, inte folkhemmet som tagit från oss förmågan att vara medmänniskor när man protesterar mot det här villkorslösa sättet att vara behjälplig på det sätt man kan, utan här spelar helt andra krafter in:

Det är helt enkelt inte meningen att någon ska behöva bli påmind om att vanlig sketen utsatthet smittar på precis samma obehagliga vis som när några i bekantskapskretsen som man har parmiddagar med varje lördag, plötsligt skiljer sig från varandra.

Det är mitt svar. Typ.

———————————————————————–
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,

Annonser

About Tant Rasch

"DAMPTANT MED RÄTT ATT PÅVERKA" Lene Rasch är förmodligen en rätt vanlig tant i 50 års-trotsen med hyperaktiva egenskaper.

Diskussion

11 thoughts on “Ja, varför ska det vara tabu att hjälpa villkorslöst?

  1. Bra svar.
    Man vill inte se.
    Man blundar.
    Man hänvisar till soc så man kan fortsätta ha sina parmiddagar utan att behöva ta i skiten.
    Det är så mycket enklare att skicka pengar till mörkhyade barn på andra sidan klotet, som man slipper se…

    Posted by mymlan | måndag 17 mars 2008, 5:11 e m
  2. Samtidigt tycker inte jag att man ska bli hjälte för att man ger och det är därför ett välfärdssamhälle med höga skatter och ordentliga skyddsnät är nåt positivt. Behöver nån pengar ska vi alla hjälpas åt vare sig vi vill eller inte och ingen ska bli hyllad som hjälte för det. Då går dessutom stödet till de som vi gemensamt genom demokrati bestämt behöver dem och inte till de ändamål de som har enväldigt tycker ska ha hjälp, antingen för att det passar deras syften eller för att det ger bäst publicitet när de ska sola sig i hjälte-glansen.

    Posted by Laser | måndag 17 mars 2008, 6:31 e m
  3. Jag är gärna en hjälte men vill inte ha nån uppmärksamhet förr det för då får jag social fobi.

    Posted by Psyk | måndag 17 mars 2008, 7:09 e m
  4. Jag ser det snarare som ett problem att folk som inte själva behöver hjälp tror att soc etc. ska fixa biffen, medan myndigheterna i själva verket säger ”gå till kyrkan/den och den fonden”. Här i stan har det gått troll i det där med fondpengar. Det heter inte ”sök handikappersättning” utan ”sök från x-fonden”. Kommunen och Fk har kapitulerat och sparar massvis med pengar på att hänvisa folk till privata fonder.

    Problemet med fonderna är just att de är privata. Därför har man ingen rätt att få pengar, man har ingen rätt att få insyn i hur de fattar sina beslut osv. Det öppnar för godtycklighet. Om de tycker att jag är en obehaglig person eller att mina behov är ointressanta har de rätt att neka mig. Det går inte att överklaga ett sånt avslag. DET får en verkligen att känna sig handikappad i ursprungsbetydelsen: att stå med mössan i hand. Jag har inte RÄTT att få hjälp, och OM jag får det ska jag vara tacksam, det är bara en bonus.

    Jag tycker det är obehagligt att gå och tigga. Jag tycker det är obehagligt att vara beroende av andras välvilja, oavsett om det är skattefinansierat eller från avkastningen efter en gammal brukspatrons förmögenhet.

    Skillnaden är att det inte är villkorat på samma sätt från tex. Fk. Jag måste inte vara en ”skötsam och flitig ungdom” för att få deras pengar. DET är skillnaden som jag ser det.

    Posted by trollhare | tisdag 18 mars 2008, 12:19 e m
  5. mymlan: Ja precis så! Vi är alla lite så där till mans tror jag. Det är nog bra med lite självrannsakan mellan varven.

    Laser: Jättebra sagt tycker jag. Att lägga till en gemensam pott efter sina ekonomiska förutsättningar är något vi måste fortsätta med! Det som kräver det där extra är väl de gångerna de regler vi själva satt upp för att ”potten” ska fungera rättvist, måste läggas åt sidan. Kanske för att kunna vika pengar till något särskilt, som tex en hjälporganisation men också när det gäller en människa i sin närhet som har det tufft precis nu. Eller kanske behöver lite extra för att uppnå sina drömmar!!!

    Psyk: *giggeling sound*

    Trollhare:
    Jo, när man sitter i den sitsen att man är den som är i behov av hjälp känner man sig mer eller mindre utsatt och jag tror att ju mer hjälp man behöver desto mer är man beredd på att försaka för slippa att ta emot den. (jag kan ha fel om det förstås, men jag undrar det jag..) .

    Jag har för övrigt ALDRIG fått höra någon sökt fonder på det viset du beskriver. Dvs att fk och kommunen hänvisar till det.

    Posted by Tant Rasch | tisdag 18 mars 2008, 7:49 e m
  6. Jag lärde mig nåt bra i min ungdom – fick hjälp när det var kärvt o ville prata återbetalning. ”Nej, sa hjälparen, jag behöver inte det. Nån gång när du är vuxen o kan får du betala tillbaka till någon annan – allt eftersom du kan, med ett handtag, stöttning eller pengar – det som behövs, som du har. O säg åt den personen att göra likadant. Då har jag startat en kedja som med lite tur lever vidare i generationer, långt efter att jag dött.

    Det där tycker jag är bra, för det vänder känslan av att vara i skuld bort från givaren. O relationen givare – mottagare Tycker nog att det kan ställa till rätt förbannat annars, även då det känts bra vid givartillfället. Det blir en oundviklig maktordning där givaren kommer i överläge o mottagaren i underläge. Så försöker jag göra i alla fall, o det funkar hittils

    Posted by Anna K | tisdag 18 mars 2008, 10:55 e m
  7. Laser – men det kan ju vara så att folk ger utan att vilja behandlas som hjätar? Det kan ju också vara så att folk faktiskt har råd att ge mer än de ger via skattsedeln och då är det tamigfan en rättighet att ge till den man själv väljer.

    Posted by mymlan | onsdag 19 mars 2008, 7:18 e m
  8. Åh, vilken intressant diskussion, om att ge och ta, hjälpa och undvika att se. Det här är något vi på Resurs vill tänka extra mycket på, vi vill INTE verka komma med något von Oben perspektiv och ”ha medlidande” med de ”stackarna” som har psykiska problem, vilket jag tror kan vara en risk hos vissa hjälpare som använder andras svaghet som ett sätt att själva känna sig starkare. Det är klart ingen vill bli ”hjälpt” på det sättet, det innebär ju att förringa den andre. Nej utgångspunkten för att kunna ge är att vara medveten om sin egen svaghet och att man också själv bland är den som behöver få luta sig på någon annan, vare sig det nu är ekonomiskt, praktisk eller emotionellt. Kanske är det också därför det kan vara så svårt att närma sig någon i nöd, dels kan det misstolkas, man kan bli avvisad, men den sanne hjälparen blottar också sin egen svaghet, gör sig sårbar. Och den sårbare gör sig öppen för påhejares smälek (så här på långfredagen tänker vi på Jesus som hånades då han hängde på korset). Den sanne hjälparen gör sig sårbar för skammen.

    Posted by Resursbloggaren | fredag 21 mars 2008, 10:10 e m
  9. Hmm, frågan är om mottagaren står i skuld. Anledningen till dennes position är ju den allmänna konkurrensen vilket gör att de med högre IQ rusar på, medan de med lägre stampar på samma plats. Sedan är vissa svagare allmänt sett psykiskt, vilket gör att de ej har energi kvar att prestera i skolvärlden, som ju är främsta sorteringskanalen in i åtminstone svenskt näringsliv. Så ett första steg är att omdefiniera mottagandet, så att det tvättar bort känslan av att känna skuld.
    Detta är insikten jag skänker världen, ingen tacksamhetsskuld för det.

    Posted by Josef | måndag 7 april 2008, 8:53 f m
  10. Josef:
    ”Så ett första steg är att omdefiniera mottagandet, så att det tvättar bort känslan av att känna skuld”

    Få se nu om jag fattat det du skriver någolunda rätt;
    Du tar upp utbildning som ges av samhället som ett exempel på att där det utifrån ett mottagarperspektiv innebär att man ska ge tillbaka till samhället och gör man inte det känner man skuld, men det borde man inte göra för utbildning är enbart en rättighet.

    Utifrån ett ”givarperspektiv” särskilt om det är folk med högre utbildning och pengar som är givarna, förväntar man sig att den investering som görs ska återbetala sig eftersom att det är en rättighet att ens investeringar ska göra det.

    Är det så du menar? Jag utgår ifrån det just nu i varje fall.

    Om man som du tar skolan som exempel blir gisslansituationen mycket tydligare, därför anser jag att omdefinitionen behövs från bägge håll.

    Ur ett samhälleligt synsätt och företagarperspektiv handlar ”givandet” om långsiktig investering och lämnar därför ingen plats för känslomässiga funderingar om skuld/skyldighet och lojalitet eftersom det mer kliniska PLIKT utlovar kvalitetssäkring. Det är en gemensam överenskommelse utifrån de regler man har kommit fram till bör gälla för alla i stort.
    I en familjesituation blir givetvis utgångsläget ett annat då man enbart kan hoppas på att ungarna tar sitt ansvar i slutaänden. Mina åsikter givetvis.

    ”Inte ett ord till tack” Det konstaterar besviket hött och mött oavsett förmågan att tillgodogöra sig utbildning, då den ”hjälp”, som även kan vara en mänsklig rättighet för att hårddra detta, inte värderades trots deras självuppoffrade ansträngningar.

    Det är kanske därför det även ses som en plikt att ge tillbaka tror jag och det är också därför som man som tex en grinig skattebetalare martyriskt hackar på den som inte presterar det denne anser vara tilläckligt för ”pengarna”.

    Nu fick jag problem att knyta ihop säcken utan att dra iväg alldeles för länge och i för många riktningar märker jag. Jag ville egentligen inte heller lägga vikt vid att de resurssvaga inte bör känna tacksamhet på grund av sin utsatthet när jag svarade, men det blev kanske så i visst mått alla fall…

    Nåni, jag håller i varje fall med dig om att detta med att känna skuld bör omdefinieras. Men jag har svårt att hålla med om att graden av att strunta i skuld skulle ha med högt IQ att göra. Jag tror (behöver tro ;-)) att ett friskt mått av skuldkänslor gör folk till medmänskliga varelser – inte till intelligensbefriade maskiner med IQ fiskpinne.

    Posted by Tant Rasch | måndag 7 april 2008, 10:12 f m

Trackbacks/Pingbacks

  1. Pingback: tabu « the real mymlan - måndag 17 mars 2008

Jag blir himla glad om du tar dig tid för en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

TANT RASCH ÄR SÅKLART EN HELT UNDERBAR

Månadsarkiv

Jag smygkollar

RSS Tarot . En del av mig

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

RSS Rebecca Rasch

RSS luleadf (bildblogg om Luleå damfotbolls A-lag)

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

RSS Marre och Jacki

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

Min tama lillfirre Sushiann

David, Krokodilmördaren, Max och Maxine har fått sällskap av det bedårande nytillskottet

Besökare på sidan just nu

VARENDA TAGG :-)

%d bloggare gillar detta: