//
du läser...
Allmänt

Varför bara minnas Engla? Vad är det vi ska minnas?

Jag fick ett kedjebrev från en väninna som är sådan att hon tänker på hur andra har det andra mest hela tiden trots att hon egentligen inte orkar med det och inte vill ha det så.

Mailet uppmanar till att skicka vidare till i alla fall en person för att vi alla ska minnas Engla och även tänka på hennes familj  genom att hålla lågan brinnande. Jag var ju tvungen att skicka det kände jag.
Men ändrade mig eftersom jag inte ville skicka det vidare egentligen. Jag märkte det på att jag först skrev lite om vad jag själv tyckte och kom då fram till att jag inte iddes skicka iväg ett mail som jag inte kunde stå för på det sätt jag tror det var menat.

Så här skrev jag:

tjohej tjohå.

Det här är ett sånt där mail som jag tycker e väldans onödigt men som tydligen är viktigt för många, så jag skickar väl vidare det då.

Jag tycker att det vore viktigare ifall vi alla gått ihop och skänkt ett par tior var till familjen för att de skulle kunna klara av den personliga kris som de med all säkerhet kommer att hamna i, om inte precis nu medan de fortfarande inte kan fatta vad som hänt och förmodligen kommer att ställa till det ekonomiskt för dem. Sorg tar tid.

Och det som också skulle behövas salas till är en slags krisgrupp som kunde jobba med hela byns funderingar och reaktioner här framöver för att byns ungar ska kunna leva normalt och inte ha dåligt samvete för att det var de som inte dog istället eller andra grejer som ungar kan få för sig när alla vuxna i deras närhet kollapsar i masschock och kanske drar sig undan Englas familj om några månader när det mesta lagt sig. Jag kan ju ha fel förstås men att förlora ett barn på det där traumatiska viset kan knappast någon i den byn matcha.

Jag tror med andra ord, helt enkelt inte att brinnande lågor i mail är något folk EGENTLIGEN bryr sig i och jag tror att familjen behöver mycket stöd och hjälp i det här men i dagens samhälle tror jag inte att någon har tid eller råd att ge det stödet så pass mycket och så pass länge som det skulle behövas. Därför dessa mail.

(Som jag alltså inte skickade vidare…)

 

 

För att man inte ska glömma.’

Allt jag ber om är att Du håller detta mail i cirkulation.

Även om Du skickar det till bara en person så håller

Du lågan brinnande.

Detta gör vi till minne för Engla och hennes familj.

 

 

—————————————————————-
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,

Annonser

About Tant Rasch

"DAMPTANT MED RÄTT ATT PÅVERKA" Lene Rasch är förmodligen en rätt vanlig tant i 50 års-trotsen med hyperaktiva egenskaper.

Diskussion

11 thoughts on “Varför bara minnas Engla? Vad är det vi ska minnas?

  1. Jag håller helt och hållet med dig. Kan det vara nåt form av dåligt samvete som gör att såna här mail föds och skickas över världen?

    Det är precis som du säger, gör något konkret istället för familjen, ett mail hjälper dom knappast vidare.

    Jag skickar aldrig såna mail vidare, det känns bara så fel.
    Hur många av alla dom som sänder iväg ett sånt mail, tänker på Engla och hennes familj efteråt?
    Det undrar jag…..

    Posted by majsan67 | söndag 20 april 2008, 7:36 f m
  2. Hej!
    Det är tur att någon tänker till, givetvis vore det och är en bra sak det du säger. Du är så klok min vän.
    Kram Trollgumman

    Posted by trollgumman | söndag 20 april 2008, 10:24 f m
  3. Jag skickar inte vidare några mail överhuvudtaget där man uppmanas att skicka vidare mailet.

    Varför skulle jag? Har jag inte själv kommit på att skriva till mina vänner om en angelägen sak så är det ju så det är. Jag får dålig smak i munnen av tanken på att folk tycker att dom gjort gott genom att skicka iväg ett mail.

    Skillnad är att skriva på upprop för en god sak, att visa sin åsikt, protestera, en lista som lämnas vidare till den det berör. Tycker jag.

    Men varför skulle något gott hända Englas familj för att tusentals människor mailar varandra? Det förstår jag inte.

    Så som ditt förslag, att skänka en slant, det är en helt annan sak!

    Ella

    Posted by Ella | söndag 20 april 2008, 9:20 e m
  4. Det verkar finnas en längtan hos oss människor att ”vårda” sorg och traumatiska upplevelser.
    Jag förstår inte och det skrämmer mig.
    Det finns bloggar som kväljer mig, dränker mig och skrämmer mig i sina orgier av sorg, vemod, änglar och saknad.
    Varför?
    Lämna Engla i fred! Lämna familjen i fred! De har fått och känner allt stöd. Räcker inte det?
    Du gör helt rätt!

    Posted by Gubben | söndag 20 april 2008, 9:54 e m
  5. Håller med ovanstående talare Gubben. Du gjorde helt rätt. Fan om jag hade kunnat göra nåt så konstruktivt. Jag har bara blivit förbannad och slängt mailen. ”JAHA så det PASSAR SIG att höra av sig nu EFTER FYRA ÅR kära VÄN….vänligen dra åt helvete…(i kursiv stil)”.

    Jag är ledsen, men jag är ingen människokämpe. De senaste dagarna har jag försökt bryta ner mitt integritetsskyd genom att börja duscha igen. Härliga tider.

    Och du, angående t-shirt! Jag vill ha. Jag är ingen sån som bara säger att jag först vill ha, och sen skiter i det. Jag får pengar från FK på fredag, om allt går som det ska. Då kommer min formella och monetärt grundade beställning. Är de stora, t-shirtsen månne? Jag har gått av massa kilon. Är nog nere på medium nu, tror jag. Fast hjärnan känns tjock.

    Posted by Psyk | måndag 21 april 2008, 5:41 e m
  6. Kanske har den här kollektiva sorgen och skräcken ersatt behovet av magiska talismaner?

    Om jag visar hur hemskt det var med NN som mördades så mördas inte någon av mina nära och kära *kasta salt över axeln men i modern tid*.

    Sanningen är att det inte finns något skydd. Vi vill helst inte tänka så … för tänk om?

    Posted by klokbok | måndag 21 april 2008, 6:45 e m
  7. Tänk va vi är överens. Kan det vara att vi inte har tid, ork, energi att vara artiga. För jag har en stark känsla att det är en sorts artighet det handlar om – utöver allt det andra ni redan tagit upp.
    Kloka människor! Bra att ni finns. Och Tanten R som startade det hela är så klart lite extra braig!

    Posted by Mammamumrik | måndag 21 april 2008, 9:34 e m
  8. Nä…att tänka räcker inte långt. Att agera hjälper längre. Bra att du skrev det här inlägget. Min syster gick bort när hon var 18 och alla sliskiga kommentarer och huvuden på sned gjorde det bara värre för oss i familjen.

    Granntanten hade förstås en annan taktik. Hon sade inte ett ord utan tog istället tag med tvätten som mamma haft liggande i flera veckor. Så…då fick jag det sagt! Människors sätt att sörja är olika. Hjälp för en kan vara stjälp för nån annan.

    Posted by Frk F | onsdag 23 april 2008, 1:19 e m
  9. Och man har olika sätt att hjälpa. Jag har liksom inte tålamod med sentimentalitet. Brukar fråga om det behövs mat. Men det beror säkert oxå på att jag oxå varit med om att vara ett vandrande sorgflor några gånger. Om man fläckvis lyckats tänka på nåt annat blir man obevekligt påmind om katastrofen av omgivningens beklagande uppsyn. Det är som den son sörjer oxå ska plåstra om andras ångest. Nä då behövs lite klampig tantdinosaur som ser till att de som ännu lever får rena kläder, en dusch o varm mat. omOch mycket bullar. Som min farmor brukade säga: man fryser, har svårt att sova o storgråter när man minst tänkt sig. Då ska man i alla fall slippa vara hungrig, smutsig och snorig. Se till att du har gott om mjuka näsdukar o varma kläder, att du äter o badar då du sörjer

    Posted by Mammamumrik | onsdag 23 april 2008, 4:46 e m
  10. /// Varför bara minnas Engla? Vad är det vi ska minnas? ///

    Märkligt att det finns så olika sätt att se på saker!

    Om en människa gör på ett sätt för att mildra sin frustration över att inte kunna göra mer eller i sin okunskap kanske trampar fel för att mildra sorg så finns det direkt någon olyckskorp framme och kraxar om att det inte är tillräckligt eller fel sätt att lösa ett problem!

    Jag tror inte att man skall vara så snabb att sätta sig till doms över hur olika människor väljer att göra. Det är bättre att göra det som känns rätt för en själv i stunden och inte vara så kritisk mot hur andra gör.

    Jag har hört att det finns två roller man aldrig skall falla in i:

    Offret eller cynikern!

    Mellan dessa två motsatser befinner sig livets alla möjligheter!

    Posted by Stenhårde Kalle | torsdag 24 april 2008, 2:25 f m

Trackbacks/Pingbacks

  1. Pingback: Inte ens militären kan stoppa ljuset för Burmas folk. « TANT RASCH - lördag 10 maj 2008

Jag blir himla glad om du tar dig tid för en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

TANT RASCH ÄR SÅKLART EN HELT UNDERBAR

Månadsarkiv

Jag smygkollar

RSS Tarot . En del av mig

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

RSS Rebecca Rasch

RSS luleadf (bildblogg om Luleå damfotbolls A-lag)

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

RSS Marre och Jacki

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

Min tama lillfirre Sushiann

David, Krokodilmördaren, Max och Maxine har fått sällskap av det bedårande nytillskottet

Besökare på sidan just nu

VARENDA TAGG :-)

%d bloggare gillar detta: