//
du läser...
ADHD - NPF, Damptanterna

Essensen i en blogg – att dela med sig av det äkta?

Nej, jag har inte övergivit bloggen. Det känns bara som att jag inte har något att ge, att dela med mig av som även andra kan växa ur. Läsvärda inlägg där jag inte tänker på VEM som kan tänkas läsa och missförstå alltihopa till nackdel för mig.  För just det är jättejobbigt, jag avskyr att vara samtalstämnet hos skitsnackarpatrasket. Men vem kan stoppa det sensationslystna ljuset i en skvallerjävlakärrings dramatiska liv – oavsett dennes könstillhörighet? Eller motiv.

Jag blev jätteless på ADHD – bara så där. Bloggen har ju handlat mycket om det, jag har haft förmånen att lära känna och träffat underbara människor med samma och liknande diagnoser under de här åren och jag har också fått en helt otroligt respons från ”dampvärlden” i och med att jag skapade loggan som alla fick använda, en symbol för alla oss Damptanter (flickor och kvinnor, med npf-diagnos) Jag har ju själv diagnosen ADHD, jag har begripit vad den orsakar och kan skilja ett ”normalt” beteende från problematiken.

Jag gillar min ADHD till viss del, men gissa om jag gråtit förtvivlade floder hos min terapeut, över vad den ställt till med och fortfarande till viss mån försvårar för mig på diverse plan och dessutom KOMMER att försvåra – det bara är så. Om jag inte har garden uppe 24/7 alltså. Gissa om DET tar på krafterna. Kärleksfronten till exempel, är oerhört förvirrande för en person med koncentrationssvårigheter slash svår uppmärksamhetsproblematik, för att nämna ett område. Jag har inte idats hålla mig uppdaterad inom adhd-området på länge. Det känns som att ”jag kan det här nu”.

Något jag mycket sällan tar upp i webbliga sammanhang men som inte alls är någon hemlighet IRL, är att jag även är bipolär. Anledningen till att jag sällan berättar om det är att folk i allmänhet rätt ofta beter sig så oerhört KORKAT sen de fått veta! En del tar på sig rollen som den Välvillig Kontrollanten. ”Du är nog lite manisk, pratar lite fort, och vad du skrattar mycket.. kan du vara hypoman? *anlägger en bekymrad min*

Ja, just det: Ärade kontrollanter, ni kan dra åt pipsvängen. T o m ni som låtsas skämta om det. Jag har ADHD också ser ni, jag avskyr auktoriteter som tid, dygnsrytm, humörsstyrning och ser dessa allmänna självpåtagna chefsskap över MIG som ohyfsat och irriterande av er.  Att komma med såna grejer till mig om jag INTE är bippad är en härskarteknisk impuls från er sida som jag ser det, och jag blir bara jäääävligt tjurig och dessutom ledsen för att ni anser er ha rätten att ständigt hålla mig i styr. Jag vet vilka jag ska lyssna på, eller rättare sagt på vad som kan tänkas vara tidiga tecken. Och det är inte er välvilja eller ständiga analys över mina beteenden.

Andra vill veta detaljer om allt – farstulösa frågor som jag impulsivt kan svara på men som jag efter en liten stund inser bara är sensationsinsamlande och för eget bruk. Jag har en tendens att föreläsa om det jag anser att jag kan rätt bra, men har allt oftare lärt mig hålla den energin för mig själv. Googla för helvete! 😉

Det mest positiva, eller kanske roligaste, jag hört från någon som jag informerade läget för, var en tjej på snart 30 som sa att hon var avundsjuk på mig för att jag gjorde så mycket annorlunda saker, mot vad jag annars gör, när jag får ett ett maniskt bipposkov. Inte alla år, men några gånger har det varit två år i rad. Jag har ett sånt intressant liv enligt henne. Själv upplevde hon sig som så tråkig med sitt vanliga liv och fick inga infall annat än rent spontana, som att åka och hälsa på nån eller något sånt. Jag förstår vad hon menar, men är glad för hennes skull ändå. Hon behövs lika mycket som vem som helst annars. Och vad är egentligen tråkig?

Nå, intressant vet jag inte om jag lever precis. Jag är nödd till att ha exakta rutiner, aldrig glömma mina mediciner, vara uppmärksam på om jag slutar sova och äta (Ja HUR kan man missa nåt sånt?!) och se till att jag inte hamnar i alltför kreativa sammanhang med många människor som är såna som får saker gjorda. Varför? Ha ha ha ha ha Ja, ni skulle bara veta…

Nåväl. Att vara bipolär är till skillnad mot ADHD en psykisk sjukdom med olika långa perioder av ”tillstånd” (ibland med flera års mellanrum, för vissa med flera per år) som är mycket svår att få bukt med rent medicinskt, eftersom adehåden blir mer ”lömsk”. (ska sägas att det är olika för alla med BPS, även om den som med alla andra diagnoser faller under en radda kriterier) Ett hyperfokus med hjälp av ADHD kan förvandlas till en hypoman period om man inte ser upp, och det kan vara svårt att skilja dem åt, men det kanske kan förklaras med att ett hyperfokus kan man använda sig av tex i sitt arbete/träning etc dagligen medan en hypoman period kommer allena en kortare period. Det är lite olika för bipolära personer hur länge. Mina hypomana räcker i ca 3 veckor som mest. Jag gillar dem, men de är farliga.. De hypomana tillståndet kan om man har otur, gå över till ett maniskt tillstånd och nu snackar jag inte städa hela huset före mens, utan om perioder av ”något” som ger negativa konsekvenser under lång tid efteråt. Ett maniskt skov går sällan att förutse eller stoppa. Inte ens med ”rätt” mediciner.

Vad är det som händer egentligen, tänker nån nu? En del får för sig en massa grejer, som den här tjejen som var med i dokumentärfilmen på tvåan i våras, de spelade in från en bipolär avdelning minns inte vad den hette, nå denna damen sålde allt hon hade i ett energiskt rus och köpte en biljett till New York men sen när hon skulle åka, så sa det stopp utan förvarning, och hon blev sittande apatiskt med alla konsekvenser utan att orka ta tag i det. Hon hade till och med sålt sånt hon själv inte ägde i lägenheten, eller hur det var. Man kan skratta gott åt det va? Gissa om hon måste vara rädd för sig själv!

Jag har haft tur. Jag är tydligen inte fallen åt de långa perioder av ångest och depressioner varje år som är väldigt vanligt för personer med bipolär sjukdom, utan är mer åt andra hållet och får alltså rena maniska skov mellan varven i första hand (även om det brukar följa ett mindre roligt…) Men jag lägger mig sällan i ett mörker och försvinner när jag hamnar på ”avigsidan”, det är andra grejer som händer.

Så, nu har jag delat mig av mig själv, skrivit nåt till dig som orkade ta dig igenom all text för att du blev intresserad på riktigt, kanske känner igen dig eller någon annan, eller som förhoppningsvis gav dig något positivt för mig och andra att ta med dig i livet.

Alla ev stavfel, grammatiska konstigheter, regelrätta syftningsfel och andra felaktigheter som kan skapa oro och missförstånd hos den enskilde eller allmän sensationslystnad hos pöbeln, í detta inlägg – är mina. Så hjälpe mig gud. Tack och Amen.

🙂

Annonser

About Tant Rasch

"DAMPTANT MED RÄTT ATT PÅVERKA" Lene Rasch är förmodligen en rätt vanlig tant i 50 års-trotsen med hyperaktiva egenskaper.

Diskussion

13 thoughts on “Essensen i en blogg – att dela med sig av det äkta?

  1. Det var rakt på, Lene. Och tydligt. Du är skarp, det gillar jag. Du är också en mycket god och konstruktiv informatör, med ett levande och välformulerat språk.

    Jag säger bara Tack. För det du beskriver ovan, gäller även för mig.

    Vi har rätten att tröttna, att ledsna, att inte orka. Den rätten ska vi värna. Vi har rätt att uttrycka det vi vill, eller inte uttrycka oss ö h t.

    Tack min kära…du ger mig luft under vingarna 🙂

    Posted by Birgitta Alvskogen | tisdag 29 juni 2010, 4:12 e m
  2. Förresten, blev så tagen av inlägget, att jag glömde säga: Skitfin ny layout!!!

    Posted by Birgitta Alvskogen | tisdag 29 juni 2010, 4:13 e m
  3. Och vet du. Du är fullständigt normal nu, med mina mått mätt.
    Trött på att älta ADHD? Jag har börjat bli det efter drygt två år. Jag är mkt mer än ADHD! http://tankarilosvikt.wordpress.com/2010/01/20/detta-ar-inte-en-adhd-blogg/ Kan känna att den kategorin i min blogg inte kommer få så många världsomvälvande nya inlägg utan mest repetition av gammal skåpmat, reaktioner på vardagen.
    ”Ett hyperfokus med hjälp av ADHD kan förvandlas till en hypoman period om man inte ser upp.” Som du skriver. Känner igen. Lägger alla band som jag förmår på mig själv för att inte sitta uppe flera nätter i rad, men ibland behöver jag. Bra för mig, att gränsen går där. Men jag blir förtvivlad när det inte går! http://tankarilosvikt.wordpress.com/2010/01/13/hur-far-jag-stopp-pa-henne/
    Kommer inte dra min diagnoslista, men det har varit viktigt för mig att veta att diagnosgränserna är en chansning, att många diagnoser har samma struktur och man kan förblindas lite av det som stämmer. http://tankarilosvikt.wordpress.com/2009/12/26/diagnosgranser/
    Men den enda diagnos som fungerat för mig är ADHD, som gav mig en rimlig chans att förändra mitt liv.
    Se inte mitt länkande som promotande av min egen blogg. Jag vill bara förklara tydligare.
    Du gör helt rätt i att backa när du känner att integriteten börjar bli drabbad av folk som börjar hänga på din hals!! Jag kanske gör likadant, snart?

    Kram från en annan Damptant.

    Posted by Victoria | tisdag 29 juni 2010, 4:30 e m
  4. Å tack Birgitta, det känns jättekul att få så fint beröm från dig. För ja.. då var det verkligen värt den tid jag la ner på att skriva det här.

    off.. Jag saknar att blogga som ”vi” gjorde bara för ett par år sedan, det kändes viktigt, som att man nådde ut på nåt vis. Även om det tog en fasligt massa tid, och just DET var inte alls bra för mig. Men ändå – Det känns som att det kan va idé att skriva nåt som inte är till för utfyllnad, det har känt så ett tag och då menar jag INTE mina påhittshistorietter, de fyller en funktion hos MIG (min hjärna är fylld av dessa fascinerande berättelser ;-))

    vad kul att du kommenterar HÄR förresten! (tycker det mest blir på comments fb när man lämnar länken och där försvinner de ju liksom.. även om det är roligt att nån kommenterar

    Posted by Tant Rasch | tisdag 29 juni 2010, 4:33 e m
  5. Victoria, detsamma gäller dig, kul att du kommenterar här. Det stannar liksom av på fb.
    Normal? hahahaha ja klart jag är, och jag kom att tänka på en gång som jag skrev i dokumentationen som jag blev omdedd att göra (jag hade ca 5 års rätt så detaljerad info utifrån att jag bloggat och skrivit mycket överlag som man direkt kunde avläsa perioder ur) till min läkare;
    Mars 2008: Kände mig så normal att det inte var riktigt klokt!
    Jo, det där med att upptäcka gränserna mellan vad som är vad har varit viktigt för mig också, och i och med det har jag kunnat släppa det. För mig funkar det så att ju mer jag tar reda på och lär mig om det här, ju mer har jag förstått att jag inte kommer att få veta eller kunna kontrollera särskilt mycket. Det ger i sig ett lugn, en acceptans om man så vill. Och en helvetes massa kunskap om när det är idé att förklara för omgivningen vad som gäller. 🙂

    Posted by Tant Rasch | tisdag 29 juni 2010, 4:45 e m
  6. Jättebra skrivet Lene! och skriv på din blogg när du själv känner för det och om vad du själv känner för :-), (jag har haft bloggtorka länge nu tycker jag, ibland får jag infall och då skriver jag :-), men jag skriver ju för att skriva av mig tankar och ideer och så och är det nån som vill läsa det så är det bara + ) så fortsätt att skriva om det du själv vill, bry dig inte om skvallertanterna 🙂 Rosie

    Posted by Rosie | tisdag 29 juni 2010, 4:55 e m
  7. Birgitta och Lene. NI gav mig så MYCKET luft under vingarna med ert bloggande, att jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Ni berättade om mig när jag knappt förstod själv. Men jag insåg. Jag var inte helt ENSAM längre. Visst får jag ta av mig glasögonen när jag skriver detta före tårarna gör mörka droppar på mitt linne. Sant. Damptanterna räddade mig mycket när jag inget förstod. Ni!!
    Ni var mina idoler då. Och ni är det än, även om ert skrivande står i stå. Jag köper era böcker ni ska skriva! Bara så ni VET! Skriv på annat sätt, berätta om något, kanske om något annat?
    Inte ensam längre. Fått systrar, även om vi är olika som natt och dag kanske.
    Gör nåt annat med energin när bloggandet inte är i fokus. Världen behöver Er! Jag gör det fortfarande och är glad att ni finns.

    Posted by Victoria | tisdag 29 juni 2010, 6:28 e m
  8. Oh vad roligt med ett nytt inlägg, och ett så bra, rakt, informativt och allt. Tack.

    Posted by pärlbesatt | tisdag 29 juni 2010, 7:56 e m
  9. Bra skrivet. Inte så mycket mer att tillägga egentligen. Men det här med relationer och kärlek är en bit jag botaniserar i just nu i huvudet. Kommer att värpa en del i ämnet i sommar. Det är inte lätt. Den som har diagnos är fokuserad på att ”hitta hem” och försöka förstå sig själv och hur det fungerar. Det känns som att partner och familjen alltid ligger på eftersläntern och allt går i otakt. Vad gör man?

    Posted by genrep | tisdag 29 juni 2010, 10:40 e m
  10. Härligt inlägg som jag förstås måste länka till lite här och var. Lat som jag är så pekar jag uppåt med hänvisning till Vickans kommentar. Då vet du.

    Du har skrivit om ADHD under en betydligt längre tid än jag, men jag inbillar mig att jag ändå förstår ”tröttheten” inför skrivandet; efter en tid känns det lätt uttjatat och smått meningslöst.

    Men jag tror att det är bra att du, vi – och så många som möjligt – fortsätter att tjôta i ämnet, för i takt med att allt fler utreds behöver fler människor läsa vettig info om npf. Och – enligt min mening – det bästa för en nyutredd är att få läsa om npf som skrivits av någon som KAN det – och inte enbart läst sig till fakta.

    Fortsätt sprida trygghet 🙂

    Posted by Börje Frylmark | onsdag 30 juni 2010, 12:12 e m
  11. Ja , älskade vän. Jag känner likadant ang. ADHD och bipolär.
    Men nu går det ju upp och ner för mig också. Känns som om man redan ältat allt så många gånger. Nu borde väl alla ha hört? Man blir less på sitt eget eviga tjat.
    Som sagt så brukar jag byta jobb vart 4e år, nattportier, servitris/bartender, vårdbiträde och bonde… ja det måste variera. Detta har jag sysslat med i 6 år nu. Så jag vet inte… behöver kanske bara semester.
    Men du, gör som du brukar! Följ ditt hjärta och gör bara det som känns bra för dig. 😉 Så funkar vi bäst, eller hur?
    KRAM

    Posted by Miriam Jaakola | onsdag 30 juni 2010, 6:40 e m
  12. Skönt att det finns fler än jag med diagnosen Adhd/bipolär 2. Jag har nyss fått diagnosen så för mig är det jätteviktigt att läsa om folks vardag och inte bara en massa medicinsk fakta. Nu måste jag bara ta reda på vem jag är? Kram o tack för att ni finns.
    Milla

    Posted by meadhdandbipolar | onsdag 7 juli 2010, 9:41 e m

Trackbacks/Pingbacks

  1. Pingback: Saknar Witchbitch « Genrep - tisdag 27 juli 2010

Jag blir himla glad om du tar dig tid för en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

TANT RASCH ÄR SÅKLART EN HELT UNDERBAR

Månadsarkiv

Jag smygkollar

RSS Tarot . En del av mig

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

RSS Rebecca Rasch

RSS luleadf (bildblogg om Luleå damfotbolls A-lag)

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

RSS Marre och Jacki

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

Min tama lillfirre Sushiann

David, Krokodilmördaren, Max och Maxine har fått sällskap av det bedårande nytillskottet

Besökare på sidan just nu

VARENDA TAGG :-)

%d bloggare gillar detta: