//
du läser...
Okategoriserade

Facebook är färskvara

Facebook är värsta färskvaran. Och för mig personligen innebär färskvara bokstavligt talat att man förkastar sånt som bäst-före-datum gått ut för och enbart tar in det senaste.

Mammamumrik skrev en grej för ett par dar sen som fick mig att tänka mer på mitt eget webbliv. Hon använder webben som ett arbetsverktyg också, men kanske nu inte sin privata blogg dårå, men i andra sammanhang. Hon var fundersam, kanske att bloggen inte var klar med henne ändå.. Eller om det var tvärtom 😉

Mitt svar till henne handlade i stort om att bloggandet är ett bra sätt att formulera sina tankar till ord för sig själv och på det viset kunna göra skillnad  – om man så vill.

Dagligt umgänge via webben känns emellanåt perrongaktigt, lite som en jättestor väntsal där en massa människor befinner sig. Folk som irrar omkring och söker efter sina avgångar, personer som bara är på genomresa och så såna där som brukar träffa sina polare på fiken eller pubarna som ligger strategiskt placerade till oss väntande resenärer. Men ingen talar egentligen med varandra. Den stora skillnaden är att vi ser varandra i ögonen. Läsa av varandras blick som man läser en bok..  😉 DET kommer förmodligen att hända med facebook också kom jag på, att vi lägger ut livetal istället för en skriven statusrad – förmodligen sitter det ett gäng programmerare och tar fram en plattform för facecam just nu. Om inte, så börjar de direkt efter förra min förra mening!

Usch vad tragiskt med detta skriftsnuttsliv EGENTLIGEN (detta förhatliga egentligen) Jag som vill kunna hamra på tangenterna som JAG vill, i mina vanligen jättelånga och hur tankeavledande inlägg på min blogg, varför gör jag inte det? Vart tog min Inre Åsiktsmaskin vägen egentligen? Jag saknar henne. Kan jag göra bägge? Hinner jag, ORKAR jag? Det tar en hiskeligt massa tid, EGENTLIGEN.

Jag förstår till fullo att alla communitys/gemenskaper på webben där man har möjlighet att knyta nätverkskontakter är en svinbra umgängesform! Hur kul som helst vissa dar! Och praktiskt. Nå så vart vill jag då komma med mitt tugg?

Det är ett himla tidsödande tjorv för mig att hålla koll på allas viktigheter stundligen. Speciellt dem som verkligen berör mig. (ja jag vet att det är ett val jag gör, om vart jag lägger min tid) Idag tex skrev Frk Dopamin att hon fått sitt hjärta krossat. Om inte jag råkat se det när jag var in som hastigast, hade jag inte fått veta det. Okey, kanske det verkar oviktigt men jag vet ju vilken kämpe hon är när det kommer till kärleksrelationer så det var extra tråkigt att se det men ändå skönt att hon bara sa ”som det var” på en gång typ. …och nu kanske hon blir lite stött förstås; här sitter jag och skvallrar för er om att hon har ett liv utanför facebook.

Livet på en statusrad. Nåt mer har vi inte tid med. Och ÄNDÅ vittnar så fruktansvärt många människor om att facebook blir beroendeframkallande för dem. En del åsidosätter sitt jobb och sociala liv IRL för att underhålla oss andra om vad de sysslar med för tillfället.

Det jag har lärt mig av att sitta på facebook och spamma mina fb-polare med tramsiga applikationer i brist på nåt vettigt att säga, är att alla andra människor, jag har typ 200 plus på min lista, (samt de som skriver i deras profiler) verkar ha jättevanliga liv de också. Oavsett, ålder, kön, yrkesroll eller vardagsgöromål. Jag trodde att folk var supersociala och sprang på kulturgrejs och hälsade på varann och gick på krogen jämt även när de blivit ”stora” ;-). Eller var upptagna med att göra en massa sociala grejer via sitt jobb. Det låter ju så när man snackar rent allmänt med folk vare sig man känner dem eller bara så där i förbifarten, som på en perrong i rusningstrafik. Men inte är det så. Och det förbryllar mig.

Vad gör vi där, EGENTLIGEN. Roar oss? Aktar oss för den tråkiga dö-tiden? Och vad fan är det för fel på att ha tråkigt egentligen. Det är ju den som får en att traska iväg och umgås PR. På rikt, alltså. Som vi säger i Norrbotten.

Skit, vad klockan är mycket –  jag måste ju ut med dogsen. Ha en fin dag på sig nu lilla www (som vi säger på facebook)

🙂

Annonser

About Tant Rasch

"DAMPTANT MED RÄTT ATT PÅVERKA" Lene Rasch är förmodligen en rätt vanlig tant i 50 års-trotsen med hyperaktiva egenskaper.

Diskussion

One thought on “Facebook är färskvara

  1. Gulle dig och attans klokt. Jag grunnar vidare jag. Men det är nåt mer’e där att Mumrikan är nåt djupare än den lilla människans stausrader. Dig hade jag ju aldrig träffat utan Tant Rasch-bloggen, t.ex. Det hade varit rasande synd om mig, faktiskt

    Jag kanske tror att det ska bli sammasamma om jar ”kommer ut”. Men kanske är det som jag anar att din tanke leder – det är inte i pseudonymen det sitter. Utan i skillnaden i form

    Hmmm

    Posted by Mammamumrik | onsdag 18 augusti 2010, 11:32 e m

Jag blir himla glad om du tar dig tid för en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

TANT RASCH ÄR SÅKLART EN HELT UNDERBAR

Månadsarkiv

Jag smygkollar

RSS Tarot . En del av mig

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

RSS Rebecca Rasch

RSS luleadf (bildblogg om Luleå damfotbolls A-lag)

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

RSS Marre och Jacki

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

Min tama lillfirre Sushiann

David, Krokodilmördaren, Max och Maxine har fått sällskap av det bedårande nytillskottet

Besökare på sidan just nu

VARENDA TAGG :-)

%d bloggare gillar detta: