Tourette som kognitivt hjälpmedel för blinda..

Ibland är det så roligt att skratta åt vansinniga grejer. På natttåget hem från Västerås när vi hade varit på NPF-forumet satt vi och fikade i restaurangvagnen. Det var jag, Mirre och hennes 12-årige son Sebbe. Vi var helt slut efter de här dagarna och försökte hålla oss vakna lite till. Då plötsligt kommer en synskadad, faktiskt totalt blind man gående med sin käpp och försökte ta sig fram mellan borden längst gången bland borden och vi började viskande fundera över detta med att vara fysiskt handikappad. Det måste verkligen vara bland de värsta synliga handikappen man kan bli drabbad av kom vi fram till, att vara blind. Sen tänkte vi väl inte så mycket mer på det utan förskönk i halvkoma allihopa. 

Men jag kunde liksom inte sluta tänka på det där med att vara blind och  började på mitt vanliga intensivt ohyfsade ADHD-maner fråga ut mina två medpassagerare om vilket Tourettetics de tyckte kunde vara fördelaktigt att ha om de var blinda och ville veta vilket de skulle välja. Ja alltså, de var tvungen att välja ett tics. De fick hitta på ett, sen fick det vara hur fiktivt som helst. Jag gav mig inte. Och det trots att de har egna tourettegrejer för sig. (Jajamensan, både Mirre och Sebbe har Tourettes men det har väl inget med saken att göra tyckte jag hahahahaha) 

Sebbe blev lite rådvill först, inte kunde man väl skoja om sånt? Näe sa jag, inte skojar jag om sånt inte. Detta är på allvar så hörrö lilla dampunge, sluta nu fundera över vad man får och inte – välj ett tics som kan vara en fördel om du är blind. Ett slags kognitivt hjälpmedel, kan man säga.

Att vi hade roligt!

Själv valde jag ett ljudtics när det blev min tur. Det var ett slags gällt OUIIIIIIIIII-skrik (ja självklart ljudade jag det i restaurangvagnen) Jag valde det ticset för att det skulle vara praktiskt att ha om jag glömt min käpp hemma och kom vilse. Glömmer jag blindkäppen hemma så blir jag säkert superstressad och börjar automatiskt ticsa av mig, kom jag fram till. Det vore ju JÄTTEBRA att ha ett sånt sånt där OUIIIIIIIIIII-tics. Det är ju så fladdermössen gör ni vet. De är i princip blinda. De ”ser med öronen”, skriker inuti grottrum och så ekar ljudet tillbaka och så räknar de ut avståndet till väggarna. I och för sig har jag ju dyskalkyli mindes jag plötsligt (för det har jag) så det kunde bli problem det där med räknandet.

 Vi kom på värre och värre tics som kunde vara bra att ha när man är blind. Vi skrattade så vi grät till sist. Mirre lade sig nästan över bordet av skratt – och det är när hon gör det som jag upptäcker att den blinda karln, som inspirerade till leken, också sitter i vagnen och det bara ett bord bort: Varken jag eller de andra hade märkt det.

Mannen hade ryggen vänd mot oss men vi ser hur han sitter och hoppar, frustande av skratt, tyst – för sig själv. Han hade hört alltihopa!

Hahahahahahaha