Tapetbyte – igen

På gång: Tapetsera och måla om köket på ca 15 km2 i min hyresrätt.

Faktiskt egen kostnad. Ca 300kronor. Bofonden/tapeter, ca 700kr. Kvar: Ca 800kr.
Bofond/golv finns det drygt 16 000 kr på och övrig målning/persienn ca 4000kr.

Tidsåtgång: 3 månaders funderingar om tapetsering eller inte tapetsering. 1 månads väntan till Borosans katalog för 2011/2012 lades ut. 2 snart 3 veckor av gruvande inför att måla taket, trots att jag börjat riva de gamla lager av tapeter som sitter löst och måste bort för ett bra resultat. Det kommer förmodligen att ta en vecka i min takt… Spackling: Kanske en halv dag. Slipning: Blir förmodligen uppdelad på två, tre dar pga att jag inte har kvar slipmaskinen och måste göra detta för hand och det är MYCKET pga underjobbet som måste göras, inklusive borttagning av slipdamm för det är ju liksom i köket där man lagar mat.
Takmålning: 1 dygn inklusive torktid. Tapetsering. 1 dag inklusive städningen.

Summa tidsåtgång: Ca 4  månader varav 14 dagar av dessa räknas from bortrivande av gammaltapet tom städningen efter tapetseringen. Det blir i runda tal.. 3, högst 4 dagar. För vem räknar allt det andra?

Målarfonden har jag planerat att tömma för att måla om och spåra köksluckorna, men det kostar ungefär 5200kr just nu inklusive allt, därför får det vänta till övrigtfonden täcker det. Blir det “kris” pga Lulebos affärer tömmer jag den pronto för det är bara spårningen av luckorna som bofonden inte täcker ännu.
Golvfonden är jag kluven till att göra nåt åt, det är så satans jobbigt och tapeterna kan bli förstörda, men skulle Lulebo få för sig att sälja det här området OCKSÅ kommer jag att slipa och lacka v-rumsgolvet omedelbums och blir det över något efter det så får det bli att slipa linoleummattor till den sista kronan ock. Jag litar inte ett smack på de privata bolag samt dotterbolag de sålt till hittills och jag har goda skäl till det anser jag. Men det får bli ett annat blogginlägg. 

Ja, vem vet, vare sig hyresgäster eller deras egen personal får veta nåt förrän försäljningen redan är gjord och de har redan sålt massor av lägenheter på andra sidan området till ett privat fastighetsbolag. Men efter att ha avyttrat flera områden (i panik?)  så verkar de ha lärt sin läxa efter ett antal bråk och tidningsskriverier om deras dolda agenda har de låtit bofonderna ligga kvar vid försäljningen av de senaste fastigheterna och samarbetar med de nya ägarna ett par tre månader extra.  

Efter en hel del funderande bestämde jag mig alltså för att tapetsera om i köket själv. Igen. 3:e gången gillt i detta kök även om jag “bara” tapetserat över fondväggen förut.
Bofonden täcker inte alla kostnader för målning och tapetsering av ett helt rum ännu, men man har möjlighet att kvittera ut färg, tapeter, spackel och lim och göra arbetet själv. Arbetskostnaden blir därmed 0 kronor och inte 3000 kr vilket jag i och för sig tycker är rätt billigt för två dagars jobb med ett förbestämt godkänt resultat om man tänker efter vilka vedermödor och oro de besparar mig, även om de har proffsgrejer till sin hjälp och inte tar finstädet efteråt. 

Jag kvitterade ut grejer för ca 700kr för drygt 2 veckor sen och tog en rulle extra som jag kan lämna tillbaka utifall om att den blir över eftersom medaljongmönstret drar 53cm extra per våd och jag är kass på spillbitsräkning. Däremot måste man betala eventuella verktyg och tillbehör själv och det kan bli dyrt om man inte tänker sig för.

Jag köpte en ny sorts tapetkniv som jag tror kommer att förmildra granatkastningen av min Inre Kapten Haddock. Sen blev det slippapper och en lång takpensel för kanter och sånt. Rollgrejer och sånt har jag hemma. Och även om, hade jag inte betalt så mycket som de tar för sina kit, COOP bygg har himla bra kit som man kan göra underverk med. Det jag inte köpte, tyvärr ska sägas, var en rulle golvpapp. Jag tänkte använda en massa kartongpapp som jag hade ställt ute på altanen “så länge”.,,,men så började det regna som fan så de blev förvandlade till kartonggegga. Men jag antar att de har skyddspapp på Rusta eller Ö & B så det blir att skaffa en rulle innan jag börjar måla taket.

Mer av sånt man behöver vid projekt man satt igång:

    

Verktygsjoxet på samma ställe och en tålmodig, nypromenerad och mätt dvärgpinscher.

.   

En svart sopsäck till tapetspill samt snabbkaffe, bryggkaffe och kokkaffe nära till hands Och te (jag kan aldrig bestämma mig..)

Torrvaror till bak av färskt bröd att leva på dygnet runt under projektet, det behöver man också – mest för att undvika att blodsockernivån dalar när man glömt käka. Lägg särskilt märke till campinglyktan på den mellersta hyllan. Faktiskt himla praktiskt om nätterna om man får för sig att fylla på och starta bakmaskinen.

Easy Up har jag aldrig satt upp förut men det kan knappast va nån större bizniz. Jag tänkte helt enkelt börja vid det enda synliga hörnet och lägger den första våden ett par centimeter mot nästa vägg, sen fortsätter jag åt bägge hållen. Det som däremot kan bli problem för mig är att man ska förlimma väggen för jag har en tendens att vara alldeles för noga väldigt långsamt om jag vet att resultatet ska vara likvärdigt en fackmans. Men men.. jag får välan ösa på enorma mängder med lim och ta ut mer om jag behöver.    När jag flyttade till Porsön från Svartöstan tapetserade jag nästan genast om den gräsliga fondväggen i köket. Inte för att det var något större fel på färgen men det fanns fyra stora borrhål kvar på var sida om köksfönstret och det var fläckar, revor och rivmärken vid skarvarna som jag retade mig på nå så GU´förbenat! Här kom jag från en totalt nyrenoverad lägenhet för att slippa få flytträkningar och hamnade i ett ett kök som såg ut som en skjutbana. Jag åkte till rusta och köpte ett par rullar och fixade väggen pronto!
Sen bytte jag ut den efter ett tag till en som jag tyckte om. Den första avskydde jag redan efter ett par veckor. 

Det var nog allt för idag.

Eller just ja, alla foton är klickbara upptäckte jag nyss (testar Writer Live). Klagomål på vare sig kvalité eller motiv äre iiiiingen idé att komma med. Vidare; Jag förväntar mig beundrande AAAAAH:n och OOOOOOOH:n samt stående ovationer minst en kvart om dagen i en vecka from idag, från damptanter som tar sig en titt på skafferidelen och ser mina tjusiga datummärkningar. Jag datummärker allt. Jämt. Egentligen borde ni få se min kryddhylla också, där gäller bokstavsordning…

Mina tankars boning,

Till alla er som grubblat er vansinniga över hur för-ädlade tankeceller kan vara beskaffade. Jag vill härmed presentera ett extremt narcissistiskt och tillika metaforiskt porträttfoto (som jag hittade på webben av alla ställen!) vilket på ett ungefär EXAKT föreställer mina innersta tankars boning.

….eller vänta! Boning? Låter inte det lite väl välstädat? Äh, boning skrev jag så boning frå det bli. Mina tankars boning:

 

Haka inte upp er på färgerna. Eller förresten, gör det! Tolkningsrätten är min vill jag poängtera, men jag kan givetvis  inte bestämma åt er, resten av mänskligheten, vilket intryck ni får av mina högst intressanta tankevindlingar om precis vad som helst när jag obekymrat delar ut mitt innersta väsen till allmän beskådan. Men jag vore inte Tant Rasch om jag inte försökte övertyga er om vilket slags sammanfattande intryck av mina raschiska tankar ni bör ha.
Nej, stopp! Inte BÖR! (Bör är ett alldeles för förvirrande uttryck i de flesta sammanhang. Ett slags lurigt kugg-ord som “Vänner av Andras Ordning” så frikostigt besudlar planetens invånare med. Av den anledning stryker jag ni bör ha och byter det till ni ska ha) (Slut på parentesen) (Alltså jag menar inte att jag har slut på parenteser, bara att den förra var slut om man hade missat att det var en parentes och att den tog slut där.)

Vi börjar med det uppenbara – färgerna. Orange och svart och tvärtom, d.v.s svart och orange. Gråskalan, dagrar samt andra skiftningar undantagna eftersom de tillhör mitt spektrum. Det om något förstår förmodligen den som är färgblind. I varje fall föreställer jag mig att en totalt färgblind person förstår sig på nyanser, empiriskt baserad kunskap av åratals med svartvitt tevetittande. (Av, med? Jag fick skriva om den meningen hundra gånger pga prepositionsblackout. Detta “med” kändes mitt i allt som ett adverbial tills jag mindes alla andra grammatiska krumbukter, felsatser, påhittsord, felstavningar, latmaskkommatering, (bakgrundsröster av) kursiva mördare, *asterisksmajlisar*, brist på smajlisar, försvenskad engelska, ……., onödiga fetordspoäng, sär skrivningar, trippeltydigheter samt det värsta brottet av dem alla (om inte annat det som jag själv anser toppar irris-listan) – detta erbarmliga slarvpublicerande trots borttappade ord pga bristande korrläsning, vilka jag inte ägnat eller kommer att ägna någon tid alls (åt).) Parenteser däremot, är en mänsklig om än extremt avledande rättighet så de räknas inte.

forts från någonting som jag började berätta här ovanför innan jag förlorade mig i en utsvävning…
För vem minns inte tevekommentatorns (vad hette han nu igen?) FANTASTISKA och mycket målande färgbeskrivningar av konståkningsdeltagarnas dräkter under de stora sportevenemangen för länge, länge, länge sedan? Man lärde sig med tiden hur en höstskimrande dräkt i purpurstänkt silke ser ut i gråtoner. I varje fall gjorde jag det.

För att knyta ihop säcken pga tidsbrist, struntar jag i att förklara resten. Tänk själv.

(nya sköna)verklighet

Det finns inte en människa på Facebook som inte kan tangentkombinationen för kärlek  <3  Det ”liggande hjärtat” som ger aschii-symbolen ©

Käääääääärlek. <<<<<<<<<<<3
I <3 you
Mina <3 sinua
Eg <3 tig
Ikh <3 dikh

Det är inte det att vi inte <3 varandra jag och min blogg, men verkar det inte lite som att vårt förhållande har runnit ut i den berömda sanden?

Det är mitt fel, jag vet. Jag är överhuvudtaget en sopa på att höra av mig även till dem jag <3 och vill umgås med. Fast periodvis är jag nästintill en hemsökelse för min omgivning via mobilen så det jämnar kanske ut sig. Det beror på att jag brukar ringa vänner och bekanta när jag går ut med dogsen flera gånger dagligen och eftersom jag har tappat den där örongrejen och det är hur tjorvigt som helst att hålla mobilen mot örat och ha koll på två flexikoppel med ett par tjocka vantar som jag så typiskt tappar (på bruna små lortar) så fort jag måste ta fram bajspåsar så har jag slutat med det där mobiltelefonerandet.

SMS:a funkar förstås, men det tar ju så helsikes lång tid att skriva 5 st meddelanden i ett. Varför skriva kortare än så? menar jag. jag gillar ha dialoger med folk, tyvärr blir det ofta att människor startar en dialog med mig och sen slutar den där. Jag tänker verkligen svara. Men jag gör det nästan aldrig direkt. Jag har ingen aning om varför. Kan vara den där palt-effekten förstås. Ni vet, det är så träligt att koka palt för man måste göra så många samtidigt. Det är helt enkelt bättre att ringa. Om man nu inte bara ska fråga sånt som ; Visst var det klockan 17? 

Jag kom av mig. Det blev totalblankt bara så där. Otäckt. Nå hur som helst…. mitt minne är inte bara underbart, det är även mycket kort *scrollar tillbaka och tjuvkollar vad fan jag har haft för mig här ovan…* 

Ctrl.. igen.  Kärlek, bloggbrist och trots allt - välkomna försök till dialoger - med en vägg.
Jag längtar efter mina egna ord. Dialogen med mig själv. Om det är ett bevis på att jag är mycket självupptagen så låt gå för det, men jag tänker mer på att jag <3 att läsa mina alster, bra eller dåliga, med jämna mellanrum. Jag har inte så himla bra minne, nästintill oidentifierbart skulle en del som hoppats lite för mycket kanske säga, därför är det rätt spännande att återfå det om än i brottstycken. Jag kan såklart begripa att det verkar bra underligt att jag upplever min tama daggmask Max biobesök som tyvärr blev så fel för alla, inte bara då utan en lång tid efteråt, som ett kärt minne. Men ni var ju å andra sidan inte där. Ingen hade kunnat förutse att biografvaktmästaren skulle avlida av lite slem.

Ur ett fastighetsägarperspektiv skulle man kunna beskriva bloggen som min stuga vid vattnet som jag längtar jättejättemycket efter att få vistas i och umgås, men att det ändå bara blir att ägna tid åt att ta en snabbkopp kaffe ur termosen, kratta lite löv, skotta undan värsta snön och tömma ett stort antal råttfällor, innan jag är tvungen att åka hem till Facebook igen.

När jag väl är tillbaka i storstan så glömmer jag bort att bloggen finns. Det är ingenting jag planerar – det blir bara så.  Jag är heller inte ledsen för det - Mitt webbhjärta är ju inte brustet, det är helt enkelt slashat i två delar. Det enda som saknas är simultankapacitet, vilket jag faktiskt på alldeles sant, inte har.

Nå, förr eller senare känner kanske via alla att blogga is the shit, om inte annat kan man resa tillbaka till all den där mödan och tiden man lade ner på nåt mindre förgängligt än den hektiska strömmen av människor som passerar i ens nyhetsflöde på facebook. Jag begriper inte ens att jag är kvar där än. Jag fullkomligen avskyr ju storstäder. Den där ”pulsen” storstadsmänniskor talar så lyriskt om, är allt annat än en längtan att uppleva för mig och lika förbannat…..

…på gott och ont såklart. Precis som med bloggen så lär man känna fantastiska människor som man gärna ägnar tid med. Kvalitetstid ta mig fan! Gruppgemenskaper , slutna givetvis… Underbara människor som delar med sig av det innersta, yttersta, vill utvecklas, skratta, gråta och gräla! Dem vill jag inte mista, tvärtom.

Nej, det är inte människorna som fjättrar varandra på Facebook - det är alla de där finesserna förstår ni. Alla de där funktionerna som utvecklarna hittar på och sen förändrar hela tiden så alla har fullt sjå med att hinna rädda det som räddas kan. Säkerheten tex, gissa hur många gånger det har gått runt viktiga statusrader om att nu har facebook nån ny grej som man måste ha koll på. Fast för det mesta upptäcker man långt efteråt vilken labbråtta man är för utvecklarna.

För en tid sen kände jag mig förresten som en av de där försöksråttorna i if-reklamen. Jag upptäckte att om man gjorde en vänförfrågan till någon så fick man automatiskt tillgång till den personens logg i sitt nyhetsflöde. Jag gör mycket sällan vänförfrågningar, men jag vet att den funktionen inte fanns från början så givetvis letade jag reda på vad som stod om det här i hjälpavdelningen. Jodå, så var det. De hade hittat på det här och lagt det default. Det var väl bra!!!! ickefrågade de glatt!

Jag och FB har helt klart inte samma syn som jag på nätverkande så jag kollade min profil… hade jag några som gjort vänansökningar som jag inte märkt? Nu igen? Jajamensan, där låg 3 stycken varav en från en idiot. Och så i och med defaultfanskapet hade facebook gett idiotfanskapet nyckeln hem till mig!  Va? Det är ju för fan samma sak som att nån randomgranne knackar på här hemma hos mig och släpps in och utan att jag har den blekaste aning om det traskar människan runt och rotar i mina grejer och gör sig hemmastadd i väntan på att jag ska upptäcka besöket och bjuda på kaffe. Förväntar sig kaffe!!!! Default my ass.

Alla vet att verkligheten numera endast finns på Facebook! Det är där vi samlas, vi lagar mat, vi sussar barnen, vi bäddar, ringer folk, blir kära, gör slut, har arbetsmöten, diskuterar senaste forskningsrön, läser artiklar, fördjupar oss i ämnesfrågor, går igenom dagstidningen, skvallrar, får dödsbud, frierier och datorvirus… ja allt! Livet personifierat! Profilen är ens borg och nyhetsflödet med de senaste statusuppdateringarna är ströget utanför dörrposten, där ens facebookvänner och deras vänner är i ständig rörelse…… 

Jag kom av mig igen va?

Vad jag försöker komma fram till hära dåråååå, är att mitt icke-bloggande har passerat dåligt samvete för evigheter sen och det finns liksom ingen fler nivå av det. Antingen har jag dåligt samvete eller så har jag det inte. Men jag saknar. JAG SAKNAR!

Jag kommer snart! Jo, promise! Jag måste ha lite mera tid bara. Och varmare väder. Lusten till ett liv! Uppleva på rikt, i den verkliga verkligheten, för bloggens skull! Alltid för bloggens skull!

piiiiiz <<<<<<3 änd anderstäääänding,

TANT RASCH - I VERKLIGHETERNA

Favorit i repris

Hahahaha jag är så rolig!

Det här är en av mina egna favoriter som jag skrev för ett par år sedan – Lukrativa telefonmiddagar.

 

Vad jag gör nuförtiden? Hmmmmm…

Fick frågan om vad jag gör nuförtiden, nu igen. Allt och inget svarade jag sanningsenligt och eftersom jag inte kom ihåg att det var nu man skulle bolla över samma fråga, förtydligade jag; Du vet, allt sånt jag skulle ångra om jag inte gjort innan det är försent och ingenting de dagar jag ingenting kan eller orkar.

Jag tycker att de flesta kallpratsfrågor är svinsvåra att besvara utan att få extremt nyfikna följdfrågor. Ett sant bryderi! Det måste vara som när Karl-Bertil Jonsson står och resonerar med sig själv när hans fader frågar honom vad han hade gjort av julklappen som faster Märta ringt och frågat om de fått. Skulle han ljuga för sin far?!

(Nu var visserligen inte det en artig fråga från den ilskne fadern till sonen för att lätta upp stämningen en smula, men den är relevant i detta sammanhang…)

Karl-Bertil valde att berätta som det var, att han gett julklappen till en fattig och sekunden därpå erkände han utan prut att han hade gjort likadant med en massa andra rika människors julklappar också. Sen tog det hus i helvete, och innan allt var förklarat och uppklarat och förstått och accepterat… Dynga och demoner, det krävs en hel massa tid och ett fasligt engagemang hör ni!

Så när du frågar mig om vad jag sysslar med nuförtiden, och jag börjar humma tveka på svaret… handlar det inte om att jag inte vet, jag försöker bara göra ett överslag om hur lång tid och många detaljer du klarar av att hantera eftersom jag besvarar den här typen av fråga utifrån hur den är ställd, precis som Karl-Bertil Jonsson.